French Impressionist Painter, 1840-1926 Claude Oscar Monet (14 November 1840 C 5 December 1926) was a founder of French impressionist painting, and the most consistent and prolific practitioner of the movement's philosophy of expressing one's perceptions before nature, especially as applied to plein-air landscape painting. The term Impressionism is derived from the title of his painting. Claude Monet was born on 14 November 1840 on the fifth floor of 45 rue Laffitte, in the ninth arrondissement of Paris . He was the second son of Claude-Adolphe and Louise-Justine Aubree Monet, both of them second-generation Parisians. On 20 May 1841, he was baptised into the local church parish, Notre-Dame-de-Lorette as Oscar-Claude. In 1845, his family moved to Le Havre in Normandy. His father wanted him to go into the family grocery store business, but Claude Monet wanted to become an artist. His mother was a singer. On the first of April 1851, Monet entered the Le Havre secondary school of the arts. He first became known locally for his charcoal caricatures, which he would sell for ten to twenty francs. Monet also undertook his first drawing lessons from Jacques-François Ochard, a former student of Jacques-Louis David. On the beaches of Normandy in about 1856/1857 he met fellow artist Eugene Boudin who became his mentor and taught him to use oil paints. Boudin taught Monet "en plein air" (outdoor) techniques for painting. On 28 January 1857 his mother died. He was 16 years old when he left school, and went to live with his widowed childless aunt, Marie-Jeanne Lecadre. After several difficult months following the death of Camille on 5 September 1879, a grief-stricken Monet (resolving never to be mired in poverty again) began in earnest to create some of his best paintings of the 19th century. During the early 1880s Monet painted several groups of landscapes and seascapes in what he considered to be campaigns to document the French countryside. His extensive campaigns evolved into his series' paintings. Camille Monet had become ill with tuberculosis in 1876. Pregnant with her second child she gave birth to Michel Monet in March 1878. In 1878 the Monets temporarily moved into the home of Ernest Hosched, (1837-1891), a wealthy department store owner and patron of the arts. Both families then shared a house in Vetheuil during the summer. After her husband (Ernest Hoschede) became bankrupt, and left in 1878 for Belgium, in September 1879, and while Monet continued to live in the house in Vetheuil; Alice Hosched helped Monet to raise his two sons, Jean and Michel, by taking them to Paris to live alongside her own six children. They were Blanche, Germaine, Suzanne, Marthe, Jean-Pierre, and Jacques. In the spring of 1880 Alice Hosched and all the children left Paris and rejoined Monet still living in the house in Vetheuil. In 1881 all of them moved to Poissy which Monet hated. From the doorway of the little train between Vernon and Gasny he discovered Giverny. In April 1883 they moved to Vernon, then to a house in Giverny, Eure, in Upper Normandy, where he planted a large garden where he painted for much of the rest of his life. Following the death of her estranged husband, Alice Hosched married Claude Monet in 1892.   Related Paintings of Claude Monet :. | Jerusalem Artichoke Flowers | Woman with a Parasol | Water Lilies | Boulevard des Capucines | The Japanese Bridge |
Related Artists:
carl locher
(1851-1915) was a Danish realist painter who from an early age became a member of the Skagen group of painters. Even before he began his studies at the Royal Danish Academy of Art in 1872, he was encouraged by Holger Drachmann to spend a couple of months in Skagen, the artists colony in the far north of Jutland. He quickly completed paintings of the beach, some with fishing boats or wrecks. He also became interested in the horse-drawn carriage which travelled along the beach on its journey from Frederikshavn. In the 1870s, Locher continued his studies in Paris but he visited Skagen whenever he was back in Denmark. Ultimately he had a house built there where he lived until his death.
PANNINI, Giovanni Paolo
Italian Neoclassical Painter, ca.1691-1765 was an Italian painter and architect, mainly known as one of the vedutisti or (veduta, or "view painters"). As a young man, Pannini trained in his native town of Piacenza as a stage designer. In 1711, he moved to Rome, where he studied drawing with Benedetto Luti and became famous as a decorator of palaces, including the Villa Patrizi (1718C1725) and the Palazzo de Carolis (1720). As a painter, Pannini is best known for his vistas of Rome, in which he took a particular interest in the city's antiquities. Among his most famous works are the interior of the Pantheon, and his vedute paintings of picture galleries containing views of Rome. Most of his works, specially those of ruins have a substantial fanciful and unreal embellishment characteristic of capriccio themes. In 1719, Pannini was admitted to the Congregazione dei Virtuosi al Pantheon. He taught in Rome at the Accademia di San Luca and the Academie de France, where he influenced Jean-Honore Fragonard. His studio included Hubert Robert and his son Francesco Panini. His style would influence a number of other vedutisti, such as his pupil Antonio Joli, as well as Canaletto and Bernardo Bellotto,
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.